Evil isn't born - Part 3

"Evil isn't born - Intro"
"Evil isn't born - Part 1"
"Evil isn't born - Part 2"

~~~

We are getting more and more engaged in the discussion, John Morris and I, and I find myself forgetting about the coffee - it's almost cold already. Morris sits back in his chair and suddenly asks me a question: ”Now, what did Lizzie have in mind when killing all those prostitutes, what was it that drove her?” I start considering the fact that somewhere in her slight madness, she still wanted that happy life with John.

”I think that Lizzie killed for John, she did it so they could be together” I say. ”Her mind got all twisted by the way others treated her and so she lost it. Abused people are fragile, no one can tell what they'll do or which path they'll choose. Lizzie was trapped in a condemned marriage, ripped of the ability to bare a child and then her very own husband ran off making a prostitute pregnant, a woman who a sells her body for money. Wouldn't that drive anyone to the limits of their sense? Maybe even over the edge...”

I find myself staring out the window and I realize that it's already dark outside, how long have we been sitting here? I look at the big vintage clock above the counter and it has just struck 5.15pm, I should be heading back to the office. ”Thank you so much Mr Morris, this was one of the most interesting interviews I've ever done” I say, right before emptying my coffee cup. ”My pleasure” John Morris says with a smile, ”I'm glad I could help”.

As I'm walking back up Whitechapel Road, snow slowly starts falling down. The shop windows are cluttered with Christmas decorations lighting up the gray and slushy pavement. I'm thinking about Lizzie and can't be anything else than extremely fascinated with her story. Although she ended up one of the most notorious killers of all time, she's just another misunderstood soul who became a victim of terrible circumstances.

That conclusion really gets me thinking. Can we really point out people as victims and villains? Because there's always more to a story than only what we see. ”A villain is just a victim whose story hasn't been told”. Even though the things Lizzie did were completely wrong, by knowing what she went though I understand what drove her. I'm not saying she didn't have a choice, there's always a choice, but there's also always an explanation to why someone made the wrong choice and to why they were driven that far.

I always believed that evil isn't born, it's made.

~~~

Detta var sista delen av mitt reportage. Hoppas ni tyckte om det! De som var med och skapade the Women of Whitechapel kan nog se här och där var jag fått min inspiration ifrån och det erkänner jag gladeligen. Återigen har jag Lovewell att tacka! 
Skriv gärna en liten kommentar med din åsikt om texten så blir jag glad! 

Evil isn't born - Part 2

"Evil isn't born - Intro"

"Evil isn't born - Part 1" 

----

”What was the catalyst for the murders? What momentous event or series of events could have turned someone into a brutal, serial killer – carrying out horrific murders, almost beyond comprehension.” (Excerpt from Jack the Ripper: The hand of a woman).

”What made you come to the conclusion that Jack must have been a woman?” I ask as the waitress arrives to take our orders. A smirk appears in the outer corner of his lips, I understand that this is a topic he loves to discuss. ”You see, there are numerous clues scattered throughout the crimes which, taken individually, may mean little but when grouped together a strong case for a woman murderer begins to emerge” he said. ”Firstly... none of the five murdered prostitutes were sexually assaulted”. Morris explains all the evidence to me and points out the one significant fact that the wombs were removed on three of the victims and Lizzie Williams was unable to have children. ”There's absolutely no doubt the Ripper was a woman. But, because everyone believes that the murderer was a man, all the evidence that points to a woman has been ignored.”

As the waitress arrives with our coffee I ask him ”What drives a person to commit such gruesome murders?” Morris takes a sip of his coffee and answers without any haste. He explains that murderers often act on personal gain and revenge but most people do have a limit to how far they can go when it comes to hurting another person. There's a missing spare in the mentality of killers and that's why they can accomplish these horrible quests.

”But I also think there's more to it, there certainly must be” Morris says. “If you are treated a certain way for a long time something breaks inside you - if you never learn what's right you will end up doing wrong. Also, you might want to take out revenge on life. Combined with the lack of a mental spare... well, we've seen how that can turn out.”

I sip on my coffee, it tastes quite well and warms me from the inside out. I'm sitting silent as I listen to Morris telling the story about how Lizzie Williams became Jack the Ripper...

In the 19^th century women were expected to marry and have children. Once married she became a chattel of the man and while he enjoyed himself with prostitutes and drinks each and every day, she was supposed to be at home with the children. But Lizzie appeared to be different. She was unable to bare children and therefor of no use to her husband. She was trapped in her marriage with John and as she had recently lost her family fortune also dependent upon him, without him she would be nothing – John knew it and he took advantage of it. All Lizzie ever wanted was to be loved and have a child. Once she realized none of it would ever happen, it made her slightly lose her mind. I guess her subconscious somehow told her; ”you can do whatever you want because no matter what you do, no matter whether it's right or wrong - you will never be happy, no one will ever treat you right”. 

”I can most certainly say that the circumstances created the monster that Lizzie became” says Morris. ”Not only was she verbally and physically abused by her husband, he also had a relationship with the last victim, Mary Jane Kelly, behind Lizzie's back. That's probably why the murders ended after Mary Kelly”. 

Married women were not able to obtain a divorce even though their husbands had been unfaithful, so if Lizzie wanted John's attention she had to find another way.

---

Part 3 kommer inom kort...

Evil isn't born - Part 1

Läs "Evil isn't born - Intro" HÄR.

~~~

I'm walking down Whitechapel Road in London's East End. It's afternoon and the sun just started its journey down towards the horizon. I wrap my coat a little tighter around me in a somewhat useless attempt to keep out the biting cold December breeze. As I spot the cafe in the corner where Whitechapel Road meets Commercial Road I speed up my steps, I can't get in to the warmth soon enough.

Inside the cafe, the light is gloomy and the smell of roasted coffee beans reaches me as I step inside and stomp the snow off my winter boots. It's a small cafe with just a few tables and chairs scattered around the big counter. It feels like entering a decade mixed between the twenties and the fifties, a cozy old living room mixed with a classic American diner. At a table in the left corner an old man is sitting looking out the window, I recognize him as Mr. John Morris. He looks kind and reminds me a little bit of my own grandfather with the gray hair, a deeply receding hairline and a couple of deep wrinkles on his forehead. His whole appearance reveals that he's a man of much knowledge and life experience.

I always believed that evil isn't born. People aren't born with dark souls; dark souls are created by the tragedies they face and the circumstances they live under. Some people live with broken hearts and broken souls – and that can make you do unspeakable things. But exactly how far can life drive a person? How far can the circumstances make a person willing to go? 

I sit down in the seat opposite of Mr John Morris and he greets me with a firm and steady

handshake. ”Good day miss, nasty weather today isn't it?” he says with a smile.

I respond that ”yes Mr Morris, it certainly is” and present myself.

John Morris claims that he has solved one of the most notorious mysteries of all times, the one about Jack the Ripper. Many men have been pointed out as might-be-Jack during the years since the murderers but John Morris has his eyes focused in a different direction. In contrast to all other theories he actually thinks the Ripper was a woman, and not any woman... Morris accuses none other than another Ripper-suspect Dr John Williams's wife – Lizzie Williams. I have decided to assume that Lizzie was the killer and use her as an example to indicate how circumstances can create evil.

~~~

Håll utkik efter part 2...

Evil isn't born - Intro

Ända sedan årets Lovewell som mynnade ut i en musikal om Jack the Ripper har jag blivit ganska intresserad av hur "ondskans psykologi" fungerar. Hur kommer det sig att folk blir mördare, misshandlare eller på något sätt utför onda handlingar? Det var otroligt intressant för mig att få "dyka ner" i en mördares huvud och finna motiv för hennes handlingar i vår föreställning. Jag kanske låter lite creepy nu -  men fear not, det är bara fascinerande och inte något jag planerar att göra i verkligheten... haha.

Teorin om hur Lizzie Williams blev Jack the Ripper väckte i alla fall mitt intresse för hur livets omständigheter kan skapa ondska. För det är vad jag tror, ondska föds inte - den skapas. Jag har alltid varit rätt intresserad av psykologi och att iaktta och analysera hur människor agerar så det är kanske inte så konstigt att jag fastande för detta. Jag tror att det intresset på något sätt hänger ihop med mitt intresse för teater. Att hitta motiv för karaktärens handlingar - oavsett om man själv som person håller med karaktären eller inte i det den gör.

Vi hade en uppgift i höstas i skolan som handlade om att skriva ett reportage med temat "how far would you go?". I detta arbete drog jag nytta av mitt intresse för detta ämne och skrev en påhittad intervju med författaren som kom på teorin om att Lizzie var Jack the Ripper. Intervjun är alltså inte på riktigt utan påhittad av mig men personerna och teorierna fanns/finns, sen har jag lagt in mina egna tankar och åsikter i detta. 

Detta reportage tänkte jag publicera här på bloggen i några avsnitt om det är någon som är intresserad av att läsa, jag tycker det är otroligt fascinerande och kände att jag ville dela med mig av det.

Eftersom det gjordes i kursen Engelska är arbetet såklart på engelska och jag publicerar det så, dels för att jag inte orkar översätta och dels för att då kan även mina amerikanska vänner ta del av det, om de nu skulle vilja det.

Så jag hoppas att några i alla fall kan finna något intresse i det och ni som inte är intresserade behöver inte läsa helt enkelt. 

Håll utkik så kommer första avsnittet upp inom kort!

Några bilder från vår föreställning "The Women of Whitechapel". 

Resume

Det är ju i och för sig ett tag sedan nyår men jag gör detta nu i alla fall, för att jag kände för det. 

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? 

Flyttade hemifrån. Lite halvt.

2. Höll du några av dina nyårslöften? 

Jag kommer inte ihåg att jag hade något. Om jag hade det så var det nog samma som så många andras, vara hälsosam och motionera. Det gick väl i perioder antar jag. 

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 

Nej, det tror jag inte...

4. Vilka länder besökte du?  

Grekland i somras.

5. Är det något du saknade år 2012 som du vill ha år 2013?

Självdisciplin.

6. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?  

3 augusti. Premiär av The Women of Whitechapel.

7. Vad var din största framgång 2010? 

Hm... Jag vet inte om det egentligen borde definieras med något annat ord men årets Lovewell. The Women of Whitechapel betyder mycket för mig. Jag utvecklades under de 3 veckorna.

8. Största misstaget? 

Felprioriteringar. 

9. Har du varit sjuk eller skadat dig? 

Inget mer än förkylningar. Jag har inte var sjuksjuk på år... 

Vad gäller skador så har jag ju den förbaskade sträckningen i låret som ligger och gnider sedan 2011 men som är mycket bättre nu. 

10. Bästa köpet? 

Om jag får avvika från frågan en aning (vilket jag får för det är min blogg hehe) så säger jag stormembransmikrofonen/studiomikrofonen jag fick i julklapp. Och min dator. 

11. Vad spenderade du mest pengar på? 

Måste nog vara kläder om man räknar ihop allt på hela året. Om man ska säga mer engångsrelaterat så måste jag nog säga julklappar.

12. Gjorde någonting dig riktigt glad? 

Lovewell. Äkta vänner. Julen. 

13. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012? 

Euphoria - Loreen

Gagnam style - Psy

Defying Gravity - Wicked

Forgiveness - Patty Griffin

14. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 

Tidigt 2012 - ledsnare.

Resten av 2012 - gladare. 

15. Hur tillbringade du julen?  

Med familjen och mormor och morfar hemma hos oss. Julbord, spel, Kalle Anka, julklappar, julgodis, mys.

16. Favoritprogram på TV?  

Once upon a time <3

17. Bästa boken du läste i år? 

Schindlers list tror jag. Kommer inte ihåg alla jag läst.

18. Största musikaliska upptäckten?

Patty Griffin.

19. Något du önskade dig och fick?  

Studiomikrofon!

20. Något du önskade dig men inte fick? 

Presentkort

21. Vad gjorde du på din födelsedag 2010?

Firade med släkten och hade mysigt!

22. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

Det finns det väl alltid.

23. Vad fick dig att må bra? 

Lovewell, fina vänner, musik, familj.

24. Vem saknade du? 

Mina vänner i Amerika och alla andra som är utspridda i Sverige.

25. De bästa nya människorna du träffade?

Lovewellmänniskorna! <3

26. Mest stolt över?

Att ha bott/bo själv i Stockholm! ^^

27. Högsta önskan just nu?

Att 2013 blir ett år fyllt med utveckling, kärlek, erfarenheter och lycka.

Winter wonderland

Godkväll i den otroligt, extremt, helt vansinnigt kalla vinterkylan. Det är otroligt vad snabbt hösten slog om till vinter, på bara några dagar. Men trots att man riskerar att frysa näsan av sig så fort man går utanför dörren tycker jag om det, inte just kylan men känslan av vinter, mys och jul! Och snön såklart, det blir så mycket ljusare och härligare så fort snön kommer. Julstämningen har även infunnit sig en del tycker jag, i helgen julpyntade vi hemma och hade första advent-mys.

Nu är jag tillbaka i Stockholm och hujedamej vilken dag det har varit. 

Jag skulle tagit tåget som gick 7.17 men det blev inställt på grund av okänd-anledning-men-som-antagligen-har-med-snön-och-kylan-att-göra. Så jag fick åka ersättningsbuss. Som tur var träffade jag Elin på stationen så jag slapp åka ensam. I två och en halv timme satt vi på den där bussen och som tur var hade jag datorn så vi kunde uppehålla oss med att titta på gamla videos och annat. Och det var fina landskap vi åkte igenom... Det kändes som om vi var i fjällen för vi åkte mitt i naturen bland kullar och träd och allt var täckt av ett tjockt snötäcke som glittrade i solen. Det var vackert. Till slut kom vi i alla fall fram till T-Centralen, en och en halv timme efter jag planerade att vara där. 

Kollektivtrafiken verkade ha ganska svåra problem med vädret idag för tror ni inte att jag blev tvungen att vänta i över 20 minuter på bussen hem... Vid detta tillfälle var det -14 grader ute. Även resten av SL-trafiken kämpade mot vintern... Tunnelbanor, spårvagnar och bussar ställdes in, försenades eller flyttades om hit och dit. Allt på grund av lite snö. Jag förstår ju att SJ och SL inte kan styra vädret och att det är svårt med halka och is på spåren... Men man kan tycka att efter alla dessa år borde de ha lärt sig något eller kommit på något sätt att fixa problemen. Det kommer ju inte som en chock att vi faktiskt har vinter här i Sverige...

Så... Nu har jag fått ur mig lite frustration över dagens dåliga trafik-upplevelser. 

Resten av dagen har faktiskt varit fin med mysjulfika och gospel med hela Scenkonst-institutionen på Kulturama.

Ha det härligt i vinterkylan! 

Puss

¨

Det var ett tag sen sist

Nej, herregud vad lång tid det var sedan jag bloggade sist... Det har ju hunnit bli oktober och allt! Skolan har ju dragit igång på riktigt nu de senaste veckorna så blogger har liksom kommit i andra hand... Men jag ska försöka uppdatera lite då och då.

Nu är hösten verkligen här på riktigt. Träden har börjat skifta färg och man kan inte längre gå ut i bara kofta, jackan måste på. Men hösten är ju härlig den med... jag älskar höstens färger och jag måste nog säga att en solig, sådär lite lagom varm/kylig höstdag är något av det bästa som finns. Att strosa i en park eller på stan och titta på de vackra färgerna och det är inte för kallt och inte för varmt utan precis lagom. Tyvärr finns det ju inte speciellt många sådana dagar... Vädret slår om allt för fort... Från jättevarm sommar till iskall vinter direkt känns det som... Var är de där mellandagarna som jag älskar? Övergången från sommar till vinter? Men det tjänar väl inget till att argumentera om vädret, det är ju inget man kan styra. Jag är glad ändå!

Detta är lite av vad som hänt...

Vi har nollat de nya DansMusikal 1:orna... och det var inte en förnedrande, elak nollning som många har utan vi gjorde det som en tävling där vi delade upp oss och ettorna i grupper och så fick de göra olika uppdrag på stan. Det var mycket uppskattat och vi alla hade riktigt roligt! 

   

Jag har varit och sett Jesus Christ Superstar på Göta Lejon. Jag hade inte några stora förväntningar på den eftersom jag inte är något superfan av den musikalen (eller rockoperan som det egentligen är) men jag måste säga att jag blev imponerad och överraskad... Ola Salo, i rollen som Jesus, var såklart grym - det har jag nästan räknat med - men alla imponerade. Han som spelade Judas visade verkligen vad han gick för och det var en hel del... Det var grymt hög kvalitet på sången genom hela föreställningen och även sceneri och agerande. Men det jag fastnade för mest var själva stilen på hela föreställningen... Det rockiga, råa och trasiga som gick så bra ihop med skådespelarnas raspiga rock-röster. Stilen på koreografin och scenografin var verkligen mitt i prick för mig.

DansMusikal 2 var på studiebesök på Kungliga Operan förra veckan. Det var verkligen jätteroligt och intressant. Vi fick gå en guidad tur genom hela operan, bakom och under scen och i salongen och även i kungafamiljens privata del av foajén. Operan är så grymt mycket större än den ser ut att vara utifrån, tycker i alla fall jag. Man förstår inte att det faktiskt finns 1000 rum... Och även ett flertal stora danssalar där Kungliga Baletten har sina dagliga klasser. Vi fick faktiskt titta på 45 minuter av deras morgonskola. Det var otroligt kul att se, de var så grymt duktiga allihop och man blev verkligen inspirerad...

I torsdags var det insparksfest så då var jag och Olivia inte hemma förrän vid 3 på natten... Till stor del på grund av att bussarna gick så dåliga tider och vi fick gå från Fruängen hem... Dagen därefter var man inte speciellt pigg kan jag inte påstå. Jag sov nog ungefär 3 timmar eftersom jag var tvungen att ta mig upp vid 6.30 och släpa mig iväg till musikteorin 8.40. Det var dock tur i oturen att det var just en fredag, för på fredagar har ju vi 6 timmars hål. Så då åkte Tima och jag till söder för att fixa lite grejer och sedan fikade vi. 

Därefter åkte vi hem till mig och tog det lugnt en stund innan det bar av tillbaka till skolan för att ha matte... 15.45-17. Jag kan inte påstå att hjärnan var jättemed den lektionen. Trots tröttheten var det en supermysig dag med min fina vän!

Nu är jag på plats i Stockholm igen efter 4 dagars ledigt, vi hade nämligen studiedagar måndag och tisdag. Men imorgon kör vi igen!

Nej, nu är det här inlägget alldeles för långt redan.. Hoppas ni orkade ta er igenom allt! Jag ska försöka bli bättre på att uppdatera så ni slipper dessa mils-långa inlägg... ;)

Puss

Snart

Jag ber om ursäkt för att det senaste inlägget var typ en kilometer långt. Kände själv att det blev jobbigt att bläddra när jag skulle bläddra ner på bloggen men det bestod ju bara av bilder så jag hoppas ni stod ut i alla fall.. Haha. 

Nu är det såhär att om en vecka börjar skolan. Kalla mig konstig men jag är sjukt taggad. Eller kanske inte så konstig för egentligen är jag taggad på allt som har med skolan att göra förutom det faktum att man måste plugga. Eller egentligen har jag ingenting emot att plugga, bara att det tar så mycket tid och är ganska tråkigt. Så om pluggandet inte tog så lång tid och inte var tråkigt skulle jag se fram emot det också. Fast allt plugg är ju inte tråkigt förstås, det beror ju på vilket ämne det gäller. Okej. Poängen är i alla fall att jag längtar till skolan börjar!

Nu ska jag laga mat.

Här är några bilder på Hanna från i måndags.

Boundless creative power

Dagarna går så fort men ändå så långsamt. Idag är det en vecka sen jag lämnade Lovewell. Det känns som om det var alldeles nyss jag var där, samtidigt som det känns som att jag har varit hemma i flera veckor. Snart börjar skolan också, om bara en och en halv vecka. Om en vecka flyttar jag in i lägenheten igen, men den här gången med Olivia som rumskompis. Jag ser fram emot att börja skolan, andra året på gymnasiet. Många säger att det är det jobbigaste året men jag känner mig inte avskräckt... Jag tycker det ska bli kul. Vi kommer ha många roliga kurser. Men såklart är det jag mest ser fram emot att träffa alla vänner igen. Vissa har jag inte träffat sedan skolavslutningen... Faktiskt så tror jag att jag bara har träffat två personer från klassen på hela sommaren, Julia och Olivia på midsommar... Så blir det när man bor en bit bort och när sommaren går så sjukt mycket fortare än man tror den ska. Jobb, utlandsresa och lovewell är i princip det enda jag har gjort den här sommaren. Det går så fort.

Igår var Elin här. Vi skrev klart och spelade in vår första egna låt. Det var jätteroligt och vi blev faktiskt väldigt nöjda. Den tillfälliga hemmagjorda studion vi byggde upp i mitt rum fungerade hyggligt i alla fall. I brist på puffskydd till mikrofonen skapade vi vårt eget med vår boundless creative power... av ett lock och en nylonstrumpa! All my needs will always be supplied by my understanding of creativity. Tack Lovewell!
Resultatet får ni väl höra någon gång i framtiden för vi ska skicka in den till en tävling och jag tror inte jag kan lägga upp den innan den tävlingen är avgjord. Så ni får hålla ut!

Detta var i fredags. Moa blev sömnig och beslöt sig för att ta en tupplur.

Jag klarade inte av lyktstolpen... Så den där fick duga.

Provisorisk studio.

Elin och strumpofonen

Det är färgglatt att spela in musik! ^^

Och cellon var såklart med också!

Staden som aldrig sover

Här är en text jag skrev för nästan ett år sedan men som jag bearbetat lite grann i efterhand.

Kommentera gärna vad du tycker.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Hon går nerför 7^th avenue med blicken sänkt mot backen. Hon ser inte den blodröda solen som är påväg ner över hustaken. Dess strålar reflekteras av skyskrapornas blanka fönster och får gatan att bada i ett romantiskt sken. Det är samma väg som hon går varje dag. Och varje dag är alla New York-bor är på väg någonstans vid just denna tidpunkt, rusningstrafik när den är som värst. Men hon är inte del av den utan lunkar fram i sin egen takt. Christina sjunger med hög volym i hennes öron: ”I am beautiful, no matter what they say”. Plötsligt får hon för sig att stanna, mitt på den överbefolkade trottoaren, och hon tittar upp på människorna som passerar henne. Munnar rör sig men inga ord når hennes öron.

Om hon står stilla här tillräckligt länge kan hon nog få se alla sorters människor som finns i hela världen. Så hon gör det. Står stilla. Folkmassan fortsätter susa förbi runt henne, ett virrvarr av ansikten, färger uttryck och känslor. Tiden runt omkring henne flyter på i samma stressande takt som alltid, men hennes egen stod still. ”Words can't bring me down...”.

Hon blickar ut över Times Square. Dess reklamskyltar som blinkar i alla regnbågens färger täcker nedre delen av de grå blyklossarnas fasader nästan helt och hållet. Där innanför, inuti en av klossarna, pågår en drös människors liv på femtiosju olika våningar. Nedanför - på gatan full av gula taxibilar, i de exklusiva butikerna, och i det sunkiga snabbköpet - pågår en drös andra människors liv. Alla lever parallellt med varandra, sida vid sida i samma värld och i samma tid. Inte tillsammans, men parallellt. Sida vid sida. Utan att ta någon som helst notis om varandra.

Det är ingen som går in i henne eller svär åt henne för att hon bara står där, mitt i rusningstrafiken. Folk är alltför upptagna med sina egna problem och bekymmer som alla är de viktigaste i världen. Allas egna bekymmer är de viktigaste i världen. Det syns till och med på dem. Klädda i gråa kostymer och ett stressat ansiktsuttryck. Som accessoar har de varsin djupt ingrodd rynka i pannan.”Trying hard to fill the emptiness...” sjunger Christina.

Att stanna upp mitt i denna stress, oro och irritation över tunnelbanetrafik och dåliga hårdagar känns befriande för henne. Alla skulle nog behöva bara stanna någon gång ibland, om än bara för en minut. Om alla tog sig tid att göra det skulle nog världen vara en bättre plats. Hon blundar för en sekund och fantiserar om hur Times Square skulle se ut utan alla bilar och alla människor. Tyst. Det har hon aldrig varit med om - faktiskt så finns det nog inte många som har varit med om det, kanske ingen alls. Ingen som är vid liv i alla fall.

Plötsligt får hon en knuff i ryggen och tappar balansen, hörlurarna faller ur. Tillbaka i verkligheten. Hon knuffas runt i folkmassan, sorlet av irriterande muttranden hörs överallt och doften av cigarettrök, rakvatten och dyr parfym ligger som tjocka moln i luften. Lugnet och fridfullheten är som bortblåst. Hon går vidare, följer med folkmassan. Medans hon plockar upp lurarna och trycker in dem i öronen igen, promenerar hon vidare längs 7^th avenue. Gruset knastrar under hennes blå converse. Det var en bra sak hon gjorde, hon känner sig på något sätt starkare, hon har plötsligt fått perspektiv på saker och ting. Det är en bra sak. Nu har solen sjunkit bakom skyskraporna, men i staden som aldrig sover blir det aldrig mörkt. Gatulamporna och skyltfönstrenas dekorationer glittrar.

Christina sjunger:”So don't you bring me down today”.

Av: Josephine Thunell

You are the wind beneath my wings

Har haft en underbar kväll med världens underbaraste vänner.

Jag blir så lycklig i själen av dem. Det är helt underbart.

Vi skulle varit på bryggan vid vattnet men vädret spelade oss ett lite roligt spratt. På förmiddagen var det soligt och jättevarmt. 

Vi tittade på 3ornas utspring och tänkte att om 2 år så är det vi som springer ut genom Kulturamas dörrar för sista gången. Sjukt. 

När vi åkte hem och skulle ha picknick började det regna. Så tyckte väderguden om att vi skulle ha picknick. Sen några timmar senare när vi redan slagit läger på golvet i Moas och mitt kök och ätit oss mätta och belåtna slutade det regna och solen kom fram igen. Ironiskt eller vad... 

Men det spelar i och för sig ingen roll för det var världens bästa kväll ändå. Jag älskar mina vänner.

Imorgon är det skolavslutning. Jag vill inte. Kalla mig knäpp om ni vill. Men jag vill inte ha sommarlov för det innebär att jag knappt kommer kunna träffa mina vänner här i Stockholm. Hur ska jag klara mig? 

Olivia och jag ska spela och sjunga på avslutningen. Det ska bli roligt. Spännande. Fint. Sen ska vi ha mys och häng i Rålis. 

Love.

Gänget. Plus Olivia som är fotograf och plus Betina som var tvungen att gå innan denna bild togs. PUSS.

En kväll i juni

Klockan är 23.00 när jag skriver detta. Det kommer den inte vara när jag klickar på "publicera" men vem bryr sig. Inte jag. Jag har i och för sig inte så mycket annat för mig. Jag kanske hinner skriva klart innan 23.00 har slagit om till 23.01? Nej. Det har den redan gjort nu. Jag vet inte varför jag skriver det här egentligen, det var bara det första som kom upp i huvudet så jag tänkte väl inte så mycket alls egentligen. Jag bara skrev det och så fick det bli så. 

Idag har jag i alla fall gjort... inte så mycket alls som är av större vikt. Gått morgonpromenad med mami, legat i soffan, kollat på TV, städat ur garaget med familjen, handlat, lagat mat, ätit glass och jorgubbar, kollat på TV igen. Jag har faktiskt gjort en del, men inget som är speciellt viktigt. 

Nu är det bara 3 dagar kvar till sommarlovet. Alla i Eskilstuna har redan fått lov, men inte jag. Vi har skolavslutning på onsdag, men vi är lediga på måndag och tisdag.... Det är lite konstigt. Hur som helst så skulle jag vilja gå i skolan några veckor till. Jag vet att jag är konstig. Men jag vill inte lämna Stockholm en hel sommar, jag kommer inte kunna vara där mycket alls. Om än något alls. Jag kommer sakna min vänner jättemycket. Men innan har vi i alla fall 3 dagar kvar. Det är alltid något och då ska vi umgås och ha det trevligt. Jag tycker mycket om mina vänner.

Nu är klockan 23.14. Nu trycker jag på "publicera".

En av mina bilder som nu i detta fall symboliserar vänskap och sommar! ^^

The spotlight shines upon you

Nu är jag hemma i Eskilstuna. Nu är det ledigt i fyra dagar. Lite skönt faktiskt, jag har lite plugg att ta itu med. Svenska: läsloggar. Matte: nationella. Samhäll: ekonomiprov. Tumme upp! (eller ner...) Det är i alla fall det sista som är kvar för den här terminen. Sen är det slut på plugget och då är det bara det roligaste kvar, produktionsveckan!

Nästa vecka på lördagen är det även dansfestival. Eftersom jag inte har kunnat dansa så mycket nu när jag bor i Stockholm så kommer jag inte heller vara med på så mycket som jag brukar på Dansfestivale. Det är lite tråkigt men jag kommer ändå få sjunga en del vilket är jättekul!

Den här veckan (eller de här 3 dagarna rättare sagt) har varit väldigt bra! I tisdags var den bästa dagen på länge.... Först delades det ut gratis kaffe i liljeholmen på morgonen och så blev jag pigg och glad. Sen följde jag med Moa in på ICA och upptäckte........ Starbucks kaffedrinkar! På ICA! För att göra dagen ännu bättre hittade jag även angry birds godis! Och till lunch den dagen fick vi jättegoda bröd och körsbärstomater.... Det brukar vi aldrig få....

Jag tror att karma-gudarna återgäldar mig för förra veckan...

It's a crazy world we live in

Nu har jag inte skrivit på mer än en vecka. Det är längre än det brukar vara... Jag har haft lite fullt upp antar jag och så har jag inte känt att jag haft något vettigt att skriva om så då lät jag det nog vara. Men nu är jag tillbaka.

Angående upploppen och kravallerna i Eskilstuna i tisdags... Jag trodde aldrig skulle få se något sådan i lilla Eskilstuna. Som tur var befann jag mig hemma, några kilometer från kaoset. Jag säger bara att jag anser att motdemonstranterna gjorde fel. Vi har demokrati, ALLA har rätt att säga vad de tycker utan att bli påhoppade - oavsett hur dumma och korkade deras åsikter må vara. Jag säger ABSOLUT INTE att jag stödjer nazistpartier, aldrig!!! Men jag stödjer demokratin och det som utspelade sig på våra gator i tisdags var inte demokrati. Om ni är intresserade kan ni läsa mer om allt i den här artikelserien:

http://ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.1424598-bildspel-polisen-underbemannad-under-kravalldramat

I övrigt har veckan varit lugn, skolan var ju bara tre dagar, och helgen likaså. Dans, rep och plugg. Som vanligt mest. 

✌&❤ 

Rom byggdes inte på en dag

Ett mycket bra ordspråk som glöms bort allt för ofta. Tyvärr har det förlorat lite av sin charm på grund av alla de åtskilliga filmer och olika sammanhang som det förekommit i, men om man ser förbi "klysché-stämpeln" ligger det mycket sanning i dessa ord. Något som vi borde ha i åtanke varje dag.

Bara något jag kom att tänka på så här på kvällskvisten....

GLAD PÅSK

Dags att grabba kvasten och svarta katten och flyga iväg till blåkulla, let's go!

Idag har vi varit på Tuna Park, hela familjen och gått i affärer men jag har inga pengar kvar så jag kunde inte köpa något. Morr. Och så har vi fikat goda scones och inte lika gott kaffe på Wayne's. Nu i eftermiddag kommer mormor och morfar och äter påskbord med oss, det blir mysigt. Jag gillar påsken, inte bara för godiset utan för att det är ett tecken på att våren faktiskt är här. Eller på väg i alla fall. Igår var det vinter och snöstorm men idag är det vår igen. 

Hoppas alla får en himla mysig påskhelg och att det inte blir allt för svårt för en del av er att ta er upp till skola/jobb på tisdag. Själv så har jag ju lov... Så jag klagar inte. Hehe.