Eh. Typ.

Jag sitter här i min ensamhet och knåpar på mitt tal. Vi ska hålla tal på svenskan och det är himla svårt att skriva på ett intressant sätt OCH ha bra argument och fakta.... Vi ska argumenterar för eller emot olika språkliga fenomen. Jag ska argumentera emot ordet "typ" vilket är ganska svårt eftersom jag använder det som himla mycket själv och då känns det som att jag säger emot mig själv genom att argumentera emot det. Men egentligen så tycker jag inte om det så jag har båda sidor att utgå ifrån.

Typ är verkligen ett onödigt ord när man tänker efter. Det bara smyger sig in i nästan varenda mening och det är inte speciellt vackert... Om ett typ smyger sig in när man talar med någon på ett formellt sätt förstörs hela den felfria fasaden som man byggt upp. T.ex på en arbetsintervju. Men det som stör mig mest med ordet är att det skapar ett intryck av osäkerhet och "mesighet" (jag tror inte att mesighet är ett ord men jag kom på något bättre). Det är så typiskt svenskt och det är ungefär detta som mitt tal kommer handla om. Att man använder typ för att försäkra sig om att man inte kan bli anklagad för något efteråt, genom att lägga till typ till ett påstående uppfattas man som mindre bossig och självsäker. Vilket kan vara bra vissa gånger och dåligt andra... Trots att jag tycker allt detta är det snudd på omöjligt att sluta använda typ. Ordet har levt kvar många generationer och jag misstänker att det kommer fortsätta med det. Men det är ändå lärorikt att göra sig medveten om vad det faktiskt innebär...