Som jag berättade förut så ville vi se soluppgången men misslyckades. Så natten till söndag bestod av 4 timmars sömn eftersom inspektion av rummen skulle ske klockan 10 och man skulle ha städat dessförinnan. Det var grymt vemodigt att plocka ihop alla sina saker och lämna rummet tomt och kalt för att sen lämna ifrån sig nyckeln som ständigt legat i fickan tre veckor i sträck. De här tre veckorna gick så otroligt fort, jag förstår inte var all tid tog vägen? Jag förstår inte att vi faktiskt fick ihop en så himla bra musikal. Men det kanske är ett tecken på att jag faktiskt levt i nuet där och då, vilket är bra, eftersom jag plötsligt insåg att det var dags att åka hem. Vi träffades klockan 11 i idrottshallen och fick awards och våra kind thought-boxes. Alla får varsin award som framhäver någon del av en som person, jag fick triple threat award (sång, dans och teater), och varje person får även en fin motivering. Det är en fin liten "ceremoni". Sen åt vi vår sista lunch tillsammans. Spelade en sista omgång ping pong ding dong. Till slut kom ju den där sista stunden... den sista halvtimmen. Vi alla stod i en ring ute på gräsmattan och höll varandra i händerna. Vi gjorde affirmations en sista gång. Kramringen började gå runt och efter bara ett fåtal personer storgrät i stort sett alla. Det blev många, många, många kramar och många, många, många tårar. Till slut var vi alla tvungna att skiljas åt. Amerikanarna skulle med sin buss och vi svenskar hade föräldrar som väntade. Varför måste man alltid säga hejdå? Varför måste det vara så jobbigt?
Vad som händer så kommer de här tre veckorna och Whitechapel-casten alltid ha en speciellt plats i mitt hjärta. Jag är otroligt stolt och glad över vad vi skapade tillsammans. Jag måste erkänna att om jag tyckte Layers of Leo var otroligt otroligt bra så blev The Women of Whitechapel ännu bättre. Jag längtar tills jag får filmen, vilket antagligen kommer dröja ett tag. Det är helt sjukt vad Lovewell påverkar en. På ett otroligt bra och härligt sätt men på ett jobbigt sätt nu efteråt. Inte dåligt jobbigt, jag tänker på dessa tre veckor med glädje. Den jobbiga delen är den som innehåller hejdå. Jag älskar min Lovewell-familj så himla mycket. Det finns så mycket jag skulle vilja säga till alla men jag vet inte riktigt hur just nu. Så för tillfället hoppas jag att det räcker med... I love you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar