Det är mörkt och tyst på vår sida, ingen säger något men alla vet vad alla tänker. Timmarna innan har varit fulla av spring, stress, fix och uppladdning. Men nu står jag tillslut där i kulissen och ser den slitna baksidan av ridån, jag hör sorlet från andra sidan. Det är som att höra ljudet från en annan värld - den verkliga världen. Där jag befinner mig just då är inte en verklig värld.
Jag vänder mig om och möter mina vänners blickar, trots mörkret ser jag att deras ögon glittrar och utan att behöva sig något förstår alla vad alla menar - nu kör vi så det ryker! Plötsligt tystnar världen utanför, då förstår man att salongsljuset har gått ner. Vilken sekund som helst börjar det... Vilken sekund som helst. Jag blir aldrig nervös men jag känner ofta en känsla i magen som liksom greppar tag om mig. Det är inte nervositet, det är adrenalin.
Jag kollar för sista gången att lampan på sändaren lyser, synar mig själv uppifrån och ner för att försäkra mig om att allt är på plats. Då går ridån upp och ljuset från front-strålkastarna tränger sig in under öppningen som växer sig större och större. Jag ser människorna ute i salongen, inte alla men åtminstone de på första raden, och de ser förväntansfulla ut. En sista millisekunds uppsamling av tankarna och sen... Entré...
Min älskade teater...
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar