Ett intressant inlägg var det ja... Nu är det kanske lite svårt för mig att definiera vad ni tycker är intressant, ni läsare. Dessutom är ni massa olika personer som tycker olika saker så det är ganska svårt för mig att avgöra var som är intressant eller inte. Jag får väl skriva om det jag tycker är intessant (det är ju ändå min blogg) och så får ni tycka vad ni vill. Förhoppningsvis finns det några som tycker det är lite värt att läsa i alla fall...
Eftersom det idag är 1 vecka sen vår sista föreställning så tänkte jag att jag kan berätta hur jag hamnade i denna fantastiska förening kallad Scenknuten. Jag börjar från början... Det var en gång...
När jag var liten ville jag bli skådespelare. Det var min största dröm. Eftersom jag sjöng också frågade folk om jag inte tänkt på att jobba med musikal men jag svarade blankt nej. Skådespelare var det jag skulle bli. Då pratar vi om när jag var ungefär 10 och neråt. När jag gick i 3:an-4:an (kommer inte ihåg exakt) berättade min mormor för mig om en förening som fanns här i stan, som satte upp pjäser och liknande. Jag tyckte det lät kul och min mormor och morfar uppmuntrade mig att anmäla mig. Till en början var jag lite avvaktande och bara lätt intresserad. Det lät som en förening med bara en massa gamla människor som spelade gamla pjäser tillsammans i en liten lokal någonstans. Det var mina förutfattade meningar då. Jag hade ingen aning om vad det var för en förening, hade aldrig hört talas om den förut även om den var ganska välkänd i Eskilstuna.
Som sagt var jag ganska liten då och vid denna period i mitt liv spelade jag även fotboll och min fotbollsera var nog på sin topp ungefär då (därefter gick det utför) så jag kan inte säga att mitt intressa att ta reda på mer var nog inte jättestort. Men jag hade ju den där drömmen om att bli skådespelare och även sångerska... någonstans inom mig visste jag att fotboll inte var min grej. Missförstå mig inte, fotboll har aldrig varit mitt största intresse. Sång, teater och dans har alltid stått högst på prioriteringslistan och det har alltid varit min dröm att få hålla på med det.
Jag minns att det gick en lång period från att mormor berättade om föreningen för första gången till när vi tog tag i saken. Jag skulle gissa på att jag gick i 4:an när mormor anmälde mig till föreningen. Jag minns bara att hon sa att hon pratad med ordförande och att hon anmält mig, jag kommer inte ihåg om det var med eller utan min vetskap. Men så var det i alla fall, nu var jag medlem och snart skulle nästa produktion sättas upp fick jag hem brev om (japp, det var inte så länge sen man faktiskt skickade brev). Kiss me, Kate. Hade jag aldrig hört talas om. Mitt nutida jag ler åt min dåvariga okunnighet, musikalnörden i mig hade inte riktigt börja visa sig... än. Jag bestämde mig för att söka i alla fall.
Jag kommer ihåg att jag missade sång och teater-audition på grund av antingen en sångtävling eller en fotbollsmatch (kommer inte ihåg vilket) så jag fick bara gå på dans-audition dagen efter. Det var första gången jag entrade den lilla lokalen i Munktell som kom att betyda så mycket för mig några år senare. Där fick jag även några glada överraskningar... jag träffade både Elin från mitt fotbollslag, Mathilde från min kör och Kristin som jag kände igen genom min vän Ellen som gick i hennes klass. Att de var med i denna förening hade jag ingen aning om - jag som förväntat mig ett rum fullt av gamla gubbar och gummor! Inte alls... där var det blandade åldrar!
Jag har inget minne av hur jag tyckte att det gick, bara att jag tyckte att det var kul. Ett tag efteråt fick vi meddelandet att denna föreställning var anpassad mer för vuxna och att de inte tagit med några barn med undantag för 2 stycken så jag kom inte med i denna uppsättning. Men vilken insikt jag fått... jag hade nu fått upp ögonen för denna lilla förening och ville veta mer. Vi gick på Kiss me, Kate när den spelades på teatern ett tag efteråt. Det var då jag fick uppleva Scenknutens magi för första gången.... eller vänta.... inte för första gången. Jag såg Klas Klättermus när jag var jätteliten, men inte förens alla dessa år efteråt förstod jag att det faktiskt var Scenknuten som satt upp den. Jag ville vara med! Det såg så roligt ut!
(Förlåt Scenknutare, detta om gubbar och gummor var mitt okunniga 9:åriga jags tankar, inte mina... ni vet att jag älskar er! ^^)
Bild från min första audition. Här ser vi även en Calle nånstans längst bak tror jag, en Thomas, en Maria, en Elin, en Mathilde och en Emma. Alla var med i OZ. Vi har även Kristin där bakom.
Efter detta följde ett år av passivt medlemskap från min sida. Det gick ett tag då jag inte engagerade mig alls i föreningen, antagligen för att det inte dök upp något som passade mig. Inte förens ett år senare, när jag gick i 5:an, var jag delaktig i någon aktivitet inom föreningen igen. På brevet hem berättades det om en ungdomsgrupp som skulle hållas i en termin. En kurs för ungdomar (som vi kallade oss då, barn kallar jag oss nu) som skulle resultera i en liten miniföreställning. Jag var på! Jag anmälde mig och vid kursens start strålade jag återigen samman med de vänner jag nämnt tidigare. Denna en-termins-kurs var väldigt rolig, vi gjorde övningar och slutligen framförde vi en egenpåhittad föreställning. Något inom mig just nu säger att jag inte var så bra på den tiden, jag hade ungefär 2 repliker i föreställningen, men ändå var det en rolig upplevelse.
Efter detta gick återigen några år innan jag blev delaktig igen. Det annonserades om en stor städdag i lokalen och jag kände mig villig att delta. Detta kan ha varit då jag gick i 7:an tror jag. Jag kom dit och kände några lite halvdant men den dagen fann jag en sann vän. Elin var där (Elin "Knoll" Hammar som hon heter nuförtiden) och vi teamade upp under städningen och busade och flamsade nere i Munktells underjordiska korridorer. Den dagen fann vi varandra och vi har hållt ihop sen dess, hon blev en av mina bästa vänner. Det visade sig att den lilla tjejen i mitt fotbollslag som jag inte haft mycket kontakt med innan och jag delade samma dröm och intressen. Efter detta jobbade vi i garderoben tillsammans då och då och träffades då och då. När det dessutom var dags för Scenknuten-kören att få ett litet uppdrag hoppade vi på där.
En lite... udda... bild från städdagen i lokalen.
Knoll & Tott <3
En musikalkonsert skulle vi vara en del av, tillsammans med skyttemusikkåren (det bör nämnas att här hade musikalnörden i mig blommat ut, den började växa sig fram redan i 5:e klass). Jag kände inte många, andra än Elin och hennes familj, i kören men snart började man bekanta sig mer och mer de nya ansiktena. Efter sommaruppehållet var över och det var dags att börja repa igen hoppade Elin och hennes familj av på grund av tidsbrist och jag blev därmed den yngsta i kören, som inte kände någon annan jättebra än. Men det var en allt för rolig process som påbörjats (och som många kanske vet är jag otroligt plikttrogen) så jag hopade inte av för det, jag fortsatte.
Oj, jag har glömt en viktid del! Våren innan var ju också då jag sökte till Annie get Your Gun. Min första "riktiga" audition till en produktion eftersom den när jag gick i fjärde klass bara var "halv" för min del. Jag kommer ihåg att den var på samma dag som Dansfestivalen och att jag var nöjd efteråt. Jag fick en roll, Minnie - en av Annies systrar. Min första produktion och jag fick en roll. Jag var överlycklig! Samtidigt som repetitionerna för Annie Get Your Gun började fortsatte repetitionerna inför Musikalkonserten. Jag lärde känna alla bättre och bättre och fick till och med en sololåt, "varför, varför?" som Lina sjunger i Emil i Lönneberga. På konsertdagen hade vi genrep och slutlåten var ABBAs "Thank you for the music". När vi sjöng den blev jag plötsligt framputtad och fick sjunga sticket själv. Det slutade med att jag även fick sjunga hela låten själv men med hela kören i refrängerna såklart. Jag blev otroligt glad, det var en ny upplevelse och erfarenhet för mig och jag kommer ihåg att jag hade så kul fast jag var yngst (med ganska många års skillnad).
Jag och några män ni kanske känner igen i "Varför, varför?"
Repetitionerna inför Annie get your gun flöt på de med och jag lärde mig mycket och hade så roligt. Jag lärde känna alla ännu bättre och jag levde för Scenknuten. Scenknuten var det bästa som hänt mig... det kunde inte mitt 9:åriga jag ana. Föreställningarna var glädje och lycka rakt igenom, ensemblen var fantastisk och allt var helt underbart. Efter det halvåret var jag fast! Fast i musikalens värld! Ännu mer än innan (jag var fast redan innan)!
En rep-bild från Annie Get Your Gun.Vi är uppenbarligen alldeles för rena här för att det skulle kunna vara från en föreställning.
Våren 2010 var det dags att börja planera nästa produktion. Trollkarlen från OZ skulle sättas upp våren 2011. Audition höll i maj. Jag var otroligt laddad. Jag gick dit utan förväntningar, jag ville ha roligt, även om jag hoppades. Men det var många i min ålder där, många var duktiga. Jag kände alla i Scenknuten mycket väl då, det mysiga är att alla blir som en familj, men många nya ansikten var där också. Pelle, regissören, verkade vettig, bra och rolig. Jag gick därifrån lagom nöjd, jag vet inte om jag kunde gett mer men det kändes så. Då var det bara att vänta. Detta var en lördag, på söndagen plingade det till i inkorgen för mig e-post (japp, nu har vi kommit fram till tiden då man använder mail) och finner jag ett mail som erbjuder mig rollen som Dorothy. Min mamma som stod hängandes över axeln på mig skrek lite smått. Jag bara log och blev varm inombords. Detta kom att bli det bästa som hänt mig i hela mitt liv. Resten vet ni ju... Jag älskade varenda sekund och varenda människa som var del av det!
Trollkarlen från OZ in my heart <3
Sommaren 2010 hade vi en liten sommarkonsert i Gamla Teatern också som var otroligt mysig. Rep, konsert och sen pizza i en park i solnedgången bland myggen. Mysfaktor 100!
Några av de delaktiga i Sommarkonserten :)
Jag har även funnit en annan nära vän förutom Elin genom Scenknuten (jag har självklart blivit nära vän med alla, men jag menar sån som jag träffar regelbundet och pratar med ofta... ni förstår)... Moeee! Eller Moa Blomkvist som hon också kallas. Vi passar så bra ihop helt enkelt, vi har samma intressen och åsikter och vi kan prata om i stort sett allt tror jag! Hon är en av mina bästa vänner hon med och vi pratar med varandra i stort sett varje dag, antingen på facebook eller i real life... ;)
Jag är så glad över allt som Scenknuten gett mig: erfarenhet, vänner, övning... allt! Det är så synd att jag kanske måste lämna dem redan i höst bara... Men stora drömmar kräver uppoffringar och man måste finna nya mål hela tiden.
En jättefin (hrm...) bild av Joe och Moe som laddar på scengolvet innan en föreställning!<3
Det var min resa i Scenknuten från en tvivlande 9:åring till där jag är idag.
GRATTIS du som orkade ta dig igenom hela berättelsen... det blev otroligt långt. Hoppas du fann det intressant! Annars... tja.. otur för dig.
Till er som kanske tycker att jag verkar självisk som berättar allt det här: Deal with it. Det är ju min blogg så då är det väl meningen att jag ska berätta om mig? Om ni inte tycker om det behöver ni inte läsa! :)
THE END
PUSS&KRAM
