lördag 2 april 2011

Nostalgi.

Imorgon är sista. Någonsin. Jag är svag för sådant. Jag kommer gråta imorgon. Precis som på premiären. Det kommer sluta som det började. När vi står samlade på scenen och går framåt i sista versen av "Somewhere over the rainbow" vet jag att jag kommer gråta.

Det har varit en sån fantastisk resa, jag har lärt mig så mycket, kommit många personer så nära och haft otroligt roligt på vägen. Jag vet inte vad jag ska göra efter imorgon. OZ har fyllt hela mitt huvud i ett halvår, jag har inte vågat proppa in något mer i rädslan för att några repliker ska åka ut. Men nu behöver jag inte tänka på det längre. Jag kommer nog inte bli så rastlös förresten, jag har ju dansfestivalen att se fram emot. Men jag vet inte vad framtiden har i behåll åt mig, jag vet inte vad som är planerat för mig men jag hoppas att det är något bra. Hur som helst vet jag att denna upplevelse kommer jag inte bara lämna bakom mig, den kommer finnas hos mig i all framtid - som jag sa förut.

Jag tänkte på en sak. Minnen är härliga tycker alla. Men är de verkligen så härliga? Minnen är saker som hänt men som aldrig kommer hända igen, det är sorgligt. Att ett ögonblick passerar och sen är det bara ett minne. Minnen väcker nostalgi och längtan och kanske skulle det vara bättre att inte minnas alls. Nej förresten, utan minnen skulle tillvaron vara väldigt tråkig. Tänk att endast leva i nuet. Utan minnen skulle man inte heller kunna ta lärdom av sina erfarenheter eftersom man inte skulle komma ihåg dem och man skulle inte kunna njuta av det som hänt heller. För minnen är inte bara något som plågar en med vad som varit utan de låter oss också minnas och njuta av det som hänt. Så minnen är nog ganska bra. Minnen finns med oss hela tiden och de kan varken köpas, säljas eller förvara - om man inte bor i Harry Potters värld förstås.
Slutsats: jag säger emot min första tanke - minnen är härliga!




XOXO

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar