Don't cry beacuse it's over... smile beacuse it happened

Jag tycker om det ordspråket. Det som är rubriken alltså. Jag hörde det för första gången för ett år sedan tror jag och tänkte att det måste jag lägga på minnet. Det säger så mycket och varje gång jag hör det får jag liksom en "aha-upplevelse", jag är väldigt ledsen att det är slut (jag grät på "over the rainbow", precis som jag förutspådde) men jag får inte glömma glädjen som detta förde med sig. Varför fokusera på det tråkiga när man kan fokusera på det som är bra? Så jag har bestämt mig för att göra det. Fokusera på det bra alltså. Jag vill komma ihåg alla glada stunder och skratta och njuta av tiden vi haft tillsammans istället för att sitta och gråta över att dessa stunder är slut.

Föreställningen gick bra tycker jag, trots små bus här och där. Där var ju ändå sista föreställningen. Mitt lilla spratt blev ganska misslyckat dock... I första scenen har jag en sockerbit som Ingrid äter upp. Min "snilleblixt" var att dränka in den sockerbiten i något äckligt, ätticka till exempel. Problemet var att i det lilla köket på teatern fanns ingen ätticka... och ingen annan äcklig vätska heller. På grund av tidsbrist tog jag då det första jag fick syn på - jag rullade sockerbiten i kaffepulver. Inte jättesmart om man tänker efter.
Självklart misstänkte hon att den inte skulle vara god när den var helt brun och ironiskt nog var det jag som började skratta och inte Ingrid. Den som gräver en grop åt andra... som man brukar säga.

Lite andra bus som skedde var bl. a. på slutet när trollkarlen åker iväg i sin ballong. I vår föreställning har han ingen ballong, han går bara iväg med korgen (varför? eftersom en stor luftballong aldrig skulle få plats på vår teater...) men idag hade han knutit fast en heliumballong i sin mössa! Det såg faktiskt väldigt roligt ut!
Också när jag slagit ihop mina klackar och De Förtrollade Röda Skornas Ande (Jonas - kapellmästare) berättar för mig hur jag ska ta mig hem andades han in helium så han fick pip-röst. Det var också ganska kul... haha...
Men det bästa av allt var nog när vi är vid ravinen och plåtman ska hugga ner ett träd så vi kan ta oss över. Då säger fågelskrämman "Men tänk om det bor en fågel i trädet..." och när plåtman sedan hugger och trädet faller brukar man bara höra trädet men idag hördes även desperat fågelkvitter... Mats är så påhittig med sina ljudeffekter! Det roliga var att det kom ett hugg, kvitter och SEN kom det fallande trädet, haha... så det blev nog inte riktigt som det var tänkt.

Roligt var det och jag kommer sakna alla så mycket! Jag fick jättemycket fina blommor och presenter och jag är så glad för att jag har fått vara med om detta. Det betyder så mycket för mig!

PUSSAR & KRAMAR TILL ALLA OZARE!

...och er andra också... ;)